Vi vet inte riktigt, men en sak är säker. Melodifestivalen kände vi inte för att stångas med. Hoppas tacosen smakar och att rätt låt vinner. Vi ska avnjuta en god middag och lär väl knappast heller slippa undan att det finns en TV i bakgrunden med sagda tävling.

I morgon lämnar vi Sundsvall för gig i Söderhamn och därefter två dagar hemma i lägenheten. Första två dagarna på väldigt länge. Önskar jag kunde säga att det ska bli skönt. Det ska inte bli skönt. Det är stökigt som fan. Det måste fixas. Men det ska bli oerhört härligt att få krama Lina igen.

Mängder av bloggar har tagit upp min artikel, övervägande delen positiva. Vilket naturligtvis är roligt. Många har inte förstått vad jag försökt säga, som vanligt. Jag har inte hävdat att yttrandefrihet innebär att alla får komma till tals i alla forum, jag har bara sagt att det vore UPPFRISKANDE om det någon gång kunde komma en överraskning i form av ett oväntat försvar av yttrandefirheten. Som det här. Eller om Dagen skulle publicera Piss Christ. Dagen har för övrigt refererat till min text, utan att nämna att de faktiskt har publicerat bilder av Ecce Homo. Jag är ganska säker på att de har det, men det var ju inte det jag ville diskutera. Jag tog det bara för att det var ett tydligt exempel.

Den här tyckte jag var kul också. Jag har tydligen en agenda att angripa folkpartiet. Det har jag inte, naturligtvis. Agendan är att angripa vad jag tycker är dumheter och Jan Björklunds uttalande är just en sådan. Det kan ju knappast vara mitt fel att folkpartiet är överrepresenterat när det gäller att komma med snurriga idéer och uttalanden.

Andra har fört fram att jag också är ute efter att bygga varumärke. Så är det naturligtvis. Precis om alla andra offentliga personer går det mesta jag gör ut på att bygga upp mitt varumärke så att jag kan syssla med det jag vill. Jag behöver synas för att dra folk till mina shower. Självklart. Nu var just den här artikelns syfte dock inte i första hand att bygga varumärke, utan att diskutera en viktig fråga. Hade jag haft varumärkesbyggandet som enda syfte hade jag gett min text till en kvällstidning som genast hade fetstilat mitt namn och gett mig en helsida med både bild och krigsrubrik “Komikerns chockattack på Vilks” ja, ni fattar. Det gjorde jag inte. Jag skrev på SVT Debatt. Därför att de frågade mig.

Johan Lundberg svarar också på Debatt, men hans artikel är så dålig att den knappt förtjänar ett svar, men här kommer ett i alla fall.

“Reaktionerna på den visar nämligen att åtskilliga debattörer och opinionsbildare börjar svaja på målet i yttrandefrihetsfrågan, så fort som någon uttalar en åsikt som är så pass kontroversiell att människor blir riktigt upprörda.

Då heter det genast att den som fäller dylika yttranden inte har rent mjöl i påsen utan bara är ute efter att stärka det egna varumärket, bara vill skapa uppmärksamhet runt sin egen person eller att han eller hon ser ett egenvärde i att kränka andra.

Summa summarum: Denna sorts yttranden kan vi vara utan. De bör inte förekomma i seriösa sammanhang. De bör helt enkelt inte publiceras! Och inte minst: De som reagerar på yttranden av denna sort genom att uttala mordhot, har all anledning att vara upprörda. Den som bör ansvaret för den uppkomna situationen är personer som Lars Vilks, inte de som uttalar olika hot.”

Det är naturligtvis inte alls den slutsats jag har dragit. Tvärtom. Lars Vilks har helt rätt att föra fram vilka åsikter han vill. Rita vad han vill. Och det är oerhört viktigt att han får det. Något annat har jag aldrig sagt.  Oavsett om jag har rätt i att han är ute efter att bygga varumärke eller om jag har fel. Hans alster ska vi inte alls vara utan. De kan visst förekomma i seriösa sammanhang. De bör visst publiceras. Det är inte det min artikel handlar om. Den handlar om att debatten om yttrandefrihet är jävligt enkelspårig och bara flammar upp när det gäller rätten att kränka muslimer. Och självklart tycker jag inte heller att det är bra om någon mordhotas. Jag bara tycker att det är en logisk konsekvens av att säga obekväma saker och den konsekvensen kommer vi aldrig komma ifrån. Alltså har man ett ansvar med sin yttrandefrihet. Lars Vilks visste vad som skulle hända. Det är självklart tragiskt att det gjorde det, men han visste om det från start. Ansvaret är naturligtvis inte bara hans, men han har ett. Det kan man knappast komma ifrån.

Alla de andra exempel jag tar upp i min text har också mordhotats. Det är inte heller bra. Men det är en logisk konsekvens, även då. Personligen har jag som bekant blivit mordhotad vid fler tillfällen än jag orkar räkna av snart sagt varje religiös och politisk inriktning plus ett antal random psykfall. Jag har också blivit påhoppad fysiskt vid ett par tillfällen på grund av saker jag har sagt. Jag tycker inte att det är bra. Men jag vet om vad konsekvensen av mina uttalanden kan bli och jag är beredd att ta den. Så viktig är nämligen min yttrandefrihet att jag faktiskt är beredd att ta både smällar och dödshot för att försvara den.

Vi filmade gårdagens förställning på Tonhallen i Sundsvall, så eventuellt kommer det ett klipp därifrån i morgon där jag diskuterar yttrandefrihet, min artikel och lite som rör det. Så länge får ni hålla till godo med det här gamla klippet från “Inget är heligt” Den första delen av snacket är bortklippt av någon anledning, men för den som vill se mer av mina tankar om just yttrandefrihet så är det stommen i hela den showen. DVDn finns att köpa hos välsorterade videobutiker (var de nu finns) hos de stora nätbutikerna eller här. Hade fantastiskt kul i Sundsvall i går och showen blev lång. Nästan två timmar. Hoppas på en repris, om än något kortare, i Hudiksvall i kväll.

Väldigt roligt blev det av att jag ville bifoga en egen karikatyr. Det tog 3 timmar att få SVT att godkänna publiceringen av den… Och om några muslimer, judar eller folkpartister känner sig kränkta av den så ber jag på förhand om ursäkt. Bränn inga majonäsfabriker.

Att svära så mycket som möjligt och säga runda ord och ha så tuff och? nedlåtande attityd mot sina medmänniskor som bara är möjligt, det verkar vara dagens “melodi”. Det verkar vara på modet att hata varann istället för älska. Roast…på engelska ska det vara också.
Jag surfade på youtube och råkade titta och lyssna på ett av dina snack med ytterligare några kändisar, som skulle förnedras. Det blev första och sista gången. Nä, man behöver inte titta och lyssna men jag råkade av misstag hamna i ett av dina förnedringsavsnitt.
Men…det kanske ger mycket pengar just den här företeelsen. Undrar vad som blir härnäst, när roastingen är ute? Den eller den kändisen slår varandra fördärvade och dessutom på riktigt!! Wow! Tänk vad många lämpliga tips alla mobbare kan hämta från den här typen av program.

Tack för ordet.
Mvh
Margareta

Jag vet inte vad som är roligast… Att hon tror att folk i roast hatar varandra på riktigt. Att hon verkar ha något emot engelska låneord. Att hon av misstag hamnat i ett av mina förnedringsavsnitt eller hennes programförslag där kändisar ska slåss. Men jag mår lite bättre nu. Tack Margareta!

Vi behöver 4 personer. Dessa fyra kommer få flyg t o r från Sverige och boende i Edinburgh under hela festivalen.

Eftersom vi redan räknar med att gå rejält back på det här spektaklet så kommer ingen lön att betalas ut, utan du som ansöker gör det för att du tycker att det vore jävligt kul att hänga i Edinburgh en månad, jobba skiten ur dig för att promota den första svenska showen där någonsin och sedan se så mycket standup du bara hinner på din fritid.

Du måste alltså kunna vara där 3e till 31a augusti, dela rum med okända människor, prata jävligt bra engelska och helst gilla det jag håller på med. Eller åtminstone kunna promota det ändå. Självklart gäller även det gamla vanliga tjafset om stresstålighet och initiativförmåga osv. Du som känner att det här är din grej (och har fyllt 18), maila till helena@ftwproductions.se med bifogat foto så kanske vi ses i Skottland i sommar.

Det är ju inget märkligt med det. Om det inte vore för att jag fått mängder av SMS, mail och facebookningar från folk i just dessa två städer. När kommer jag dit? Ja, jag kommer den här veckan. Vi har annonserat, affischerat och jag har blivit intervjuad i lokalpressen. Vet inte riktigt vad mer jag ska göra för att berätta för er att jag är på väg. Så nu har jag skrivit här också. Hoppas vi ses under veckan!

Biljettinfo för dessa städer och alla andra finns som vanligt här: http://www.magnusbetner.com/livets-ord/

Nu går jag och sätter mig i bastun för att fila på lite nya skämt om MoDo. Eller vad det nu blir. Vi krockar tydligen med en hemmamatch för den heliga kossan i kväll. Jävligt kul att det lyckats bli utsålt trots det. Men som receptionisten på hotellet sa när vi checkade in i går: “Alla i Örnsköldsvik är faktiskt inte intresserade av hockey”

Har visserligen varit i Ö-vik förut, men jag har lite dålig koll på stan. Vart går man om man vill äta en juste middag i kväll?

Jag skrev

“Skiing with kids. It’s definetly not skiing. Still fun though.”

(Ja, jag twittrar oftast på engelska. Jag har fler followers som inte kan svenska än som inte kan engelska) och de lyckades få det till

“Åker skidor med barnen. Eller vet inte om man kan kalla det skidåkning, men i alla fall”

Verkligen ingen stor sak, men jag påpekade ändå den konstiga översättningen via sagda twitter, som följs av bland annat Emanuel Karlsten som jobbar på Expressen och är en rätt skön prick som jag hade lite kontakt med ibland när han jobbade på tidningen Dagen.  Då kom vi in på principdiskussionen kring varför det ska vara ok för tidningar (som tjänar pengar) att ta hela twitterinlägg och publicera i sin tidning. Jag tycker att det är precis därför vi behöver en upphovsrätt. Varför ska en tidning få sno någons twitter och tjäna pengar på det (Vilket Emanuel menar att de gör, jag har inga illusioner om att Expressen tjänar på att twitterkopiera min skidåkning) om jag (eller någon annan twittrare) inte vill? Om de får ta en tweet, ska de då också få ta ett blogginlägg? Eller bara ett kort blogginlägg? Finns det någon gräns? Är det i så fall skillnad med de bloggar som publicerats i bokform senare? Var drar man gränsen? Hur skyddar man offentliga personer från att synas i sammanhang de inte vill synas i? Eller skiter vi helt i det?

Jag skiter i Expressen och jag skiter i den där tweeten om skidåkning, men principdiskussionen är intressant. Vad händer om vi byter ut mig mot Lars Ohly och Expressen mot SD-Kuriren? Samma sak? Jag vet inte. Men jag vet att det borde diskuteras… Så det gjorde jag. Lite.

Då blev det riktigt roligt när Niklas Svensson (grävarmurvel känd för att bland annat dataintrång och skvallerjournalistik) gav sig in i diskussionen. Orkar inte klippa in hela diskussionen här, eftersom den går fint att se på twitter, men den mynnade ut i att Niklas (som också jobbar på Expressen) blev lite sur för att jag kallat hans politikerblogg för en patetisk skvallerblogg. Han lovade att inte skriva om mig, så länge jag inte attackerar politiker. Troligen hade han då glömt att han redan har skrivit om mig. Politikerbloggen kom nämligen med scoopet om “Ståuppkomikerns hångel i natt” under Almedalsveckan förra året. Ståuppkomikern är jag. Damen på bilden är min flickvän. Och enda anledningen att inlägget publicerats är att jag inte ville ställa upp på bild för sagda blogg. Patetisk skvallerblogg känns inte alls särskilt långsökt här, men Niklas Svensson kanske har en annan åsikt.

Hela grejen har också uppmärksammats av Resumé. En märklig publikation som handlar om annan media. Märklig på så sätt att media redan mest verkar handlar om annan media. Så Expressen skriver om TV och Resumé skriver om Expressen. Undrar vem som skriver om Resumé? Journalistförbundets tidning kanske…

Kommer antagligen inte blogga i någon större utsträckning, men mitt twitterkonto kommer säkerligen få sig några uppdateringar.

Efter Äre drar vi oss vidare genom nedre norrland eller vad det kan kallas. Fem gig den veckan. Alla datum och tider här.