Sitter på planet till Stockholm och förbereder mig för Parlamentet. Första gången på ett och ett halvt år som jag är med där och det känns riktigt kul. Om det inte vore för att flygvärdinnan just kom och Gaffatejpade fast bagagehyllan så skulle jag känna mig lite som Carl Bildt och det är ju inte ofta… Jag känner mig som Carl Bildt.

I alla fall, tänkte reda ut det där med varför man ska följa mig på olika ställen och inte.

Jag försöker hänga med så gott det går i den uppsjö av sociala medier som florerar och med mer eller mindre ständig uppkoppling sedan 1995 och en blogg som funnits sedan 1997  får man väl säga att jag nästan varit med från början.Den egna hemsidan är fortfarande det viktigaste verktyget och den har förändrats massor av gånger sedan starten. Från början hade den, förutom bloggen, en gästbok. Det funkade fint att hålla kontakt med folk på det viset ganska länge. Runt 2005 började det blir så många som ville prata att gästboken inte funkade längre. Spam gjorde inte saken bättre. Då lanserade vi ett forum på siten där man kunde föra lite längre resonemang. Det funkade fantastiskt bra ett par år, men i takt med att min arbetsbörda ökat och andra sociala medier dykt upp så har min aktivitet där minskat rejält.

Nu är det bloggens kommentarsfält som gäller för kommunikation på själva hemsidan. Men, och det var hit jag ville komma, även om hemsidan fortfarande är bästa sättet att få reda när jag är i vilken stad och så vidare så är det inte längre bästa sättet att hålla full koll. I stället har jag börjat använda mig mer och mer av Facebook och framförallt Twitter. Jag började med ett konto på MySpace för några år sedan, men det är helt enkelt värdelöst om man inte är ett rockband. Jag är i princip aldrig där.

Facebook dök upp och visade sig vara helt perfekt för mig. Promota jobbet och hålla kontakt med vänner jag aldrig hinner träffa på samma gång. Problemet var bara att jag sade ja till alla som ville vara min kompis på facebook och slog ganska snart i deras tak på 5 000 vänner. Logiskt naturligtvis. Ingen kan ju ha 5 001 riktiga vänner. 4 999 nära och kära har ju varenda jävel… Hur som helst, det resulterade i att jag slängde upp den här fansidan som har ungefär samma funktion som en vanlig profil, men med skillnaden att där alla kan vara med. Den har nu smått otroliga 78 000 fans och har blivit ett av mina viktigaste ställen att ha kontakt med folk som är intresserade av vad jag gör.

Under min vistelse i New York för ett år sedan började jag dessutom motvilligt att Twittra. Jag förstod inte riktigt vad det skulle vara bra för. Det förstår jag nu. Twitter är det överlägset mest personliga sättet att kommunicera av dem jag använder. Ingen spam (nästan) ingen jävel som kan skicka en guldfisk, en snölykta eller något annat skit man inte vill ha och dessutom supersmidig funktionalitet för att slänga upp en bild om man känner för det.

Alltså. Om du är måttligt intresserad av mitt privatliv och helt nöjd med att veta när jag har nästa gig – Följ hemisdan.

Om du dessutom vill ha lite länkar till grejer jag gillar, lite mer högfrekventa svar och lite mer onödig info om allt möjligt – Gå med på fansidan på facebook.

Om du vill ha info om jobbet, men också vill ha en och annan titt in i mitt privatliv, komplett med skvaller, fylletweets och en och annan bild. Twitter it is.

Jag har lämnat planet och via taxi tagit mig till Filmhuset där det är dags att spela in Parlamentet för första gången på över ett år. Sänds på söndag i fyran.