Sitter backstage på Ystads fantastiska stadsteater och har rejält med ångest. Förutom att jag har mängder av mail, facebookmeddelanden och räkningar att ta hand om så har jag en föreställning inför en fullsatt teater om 40 minuter. Och jag kommer inte ihåg hälften av materialet. Det finns inte nedskrivet någonstans. Jag har en lapp med stödord. “Prostitution” står det. Jag vet ju att det betyder att jag har ungefär 10 minuter om prostitution, men jag vet inte vad. “Svininfluensa” står det. Finns den fortfarande? “Lagar” det är ju lite väl vidlyftigt för att jag ska kunna komma ihåg vad jag menade med det när jag plitade ner det på en lapp i Kiruna för ett par månader sedan.

Kort sagt, det står still. Stillare än någonsin.

Det brukar lösa sig. Men jag vetefan hur. Trots allt känns det jävligt skönt att vara på turné igen på något vis. Det känns mer som hemma än hemma. Eller det är väl mer hemma än hemma när jag tänker efter. Eller som Lina sa när jag hämtade henne i morse “Ska vi till det där hotellet i Malmö som vi brukar bo på, som jag älskar, som har melon och snälla tjejer” Japp. Just det.

Och just som jag satt och skrev fick jag reda på att föreställningen ska teckentolkas i kväll. Då är nog allt löst. Det brukar bli kul av sig självt när det händer. Om inte annat kan man ju bara säga något som borde vara omöjligt att teckentolka och sen se vad som händer… Nu är det 27 minuter kvar och allt känns bättre. Tack döva människor för hjälpen.